EVA LANGE I OLLE NYMANS ATELJÈ

Invigningstal av Björn Springfeldt



Vi befinner oss i Olle Nymans ateljé, omgivna av Eva Langes verk.

Eva har gått oss till mötes och gestaltat denna utställning som en spegel av sin egen ateljé – som är helt makalös - och det är för mig mer av att få komma in i ett personligt universum än i en utställning.

 För mig är konstnärsateljén ett fascinerande laboratorium, inte minst för den etiska dimensionen i det arbete, som bedrivs i den. Hundratals, tusentals beslut ligger bakom varje konstverk och konstnären är ensam ansvarig för vart och ett av dem. Från den totala ensamheten i arbetet i ateljén möter så konstnären en offentlighet.

På de flesta andra fält, med politikens och affärsvärldens som tydligaste exempel, är alltför ofta ansvar omöjligt att utkräva.Den skapande människans direkta ansvarstagande borde genomsyra samhället och jag är full av beundran för deras mod.

Men vi lever i en tid krasst inriktad på ekonomisk tillväxt och konsumtion och där kulturen är något som tillåts att komma in när alla materiella behov är tillgodosedda, som en silverkant på tillvaron.

Men det är inte så vi i grunden är som människor. Vad poeten, musikern, dansaren, aktören och konstnären gör är ursprungligt. På bildens område har forskningen kunnat visa att konstnärer varit verksamma i minst hundra tusen år.

Att med språket försöka förmedla det oerhörda i att finnas till, att genom musiken öppna osynliga världar och att i bild ställa oss inför vårt inre och inför världen omkring oss, är en ursprunglig drift.

Så när Eva Lange i förundran och glädje över något hon sett och upplevt arbetar för att ge sin upplevelse form, kan vi med säkerhet veta att hon har minst 300 000 kolleger, som i tidigare generationer sökt sig till samma handling.

Inför Evas verk är det särskilt på sin plats, att visa på detta svindlande perspektiv. 

Få gör som Eva bild, som är samtidigt så tidlös och så direkt i nuet. Hennes kolleger är den som för mer än 20 tusen år sedan ristade fram modergudinnan från Willendorf, den som på 1340-talet före vår tideräkning slipade fram porträtten av Nefertiti och Akhenaton, och i vår egen närtid Constantin Brancusi.

Eva Langes skulptur hör till det vackraste vi har. Hon ser vallmon, foten, molnet, regnet, krattan. Eller hatten, som är ute och går med sin bärare. Hon bygger och slipar fram former i gips och alabaster och ljuset blir till kropp. Hon skyr perfektion och symmetri och visar fram det individuella. När man rör sig runt verken svarar de med att uppenbara sina särdrag och fyllas av liv. 

Man genomilas av ömhet inför det bräckliga, förgängliga och urstarka, som Eva Langes skulptur förmedlar och lämnar mötet med gåvan av ett leende och stärkt livskänsla. I vardagen har öppnats en glänta och på nytt, som när man var barn, är världen ett äventyr - helt nära. 

Tack Eva.