EVA LANGE

Även tystnaden har en färg – om La Linda och nuflödet

Att möta Eva Langes skulpturer är som att möta sina minnen. Man står inför en form, en rörelse, en känsla man känner igen. En lutning känns så, en vridning så.Om jag stryker med fingertopparna längs ytan kittlar det, blir varmt, gemensamhetskänsligt. Jag förnimmer den sträva strukturen, granitens porer, dess tusenåriga hud. Fingertopparna vibrerar, registrerar igenkännande. Ögonen följer handen, handen följer vridningen, vridningen övergår i insikten. Jag känner det jag minns.

Som i skulpturen La Linda
– den sammanfattande bilden av en gravid mage. Rundningen är fostertyngande, föränderlig. Rör man sig runt den framträder formens rörelse, diagonalt omslutande. Och asymmetrin, den inifrån tvingande: barnet som trycker på, långsamt pressande från magens insida. På utsidan ser man det som spännpunkter, förskjutningar från den absoluta symmetrin, indikationer på liv.

Eva Langes skulpturer är föreställande, men inte naturalistiska. Så uttrycker hon det själv, det är en viktig distinktion. Och La Linda är inget undantag. Det som först tycks som en förfinad abstrakt form berikas av kunskapen om processen, av tankens lek med tingen. Så förhåller det sig med Eva Langes skulpturer. De har systrar i sinnevärlden, som känsloekon.

I Tulpan spelar blomformens strama enkelhet mot betraktarens minnesbild av verkliga tulpaner. En aha-upplevelse uppstår. Medvetandet aktiveras, blir hyperkänsligt. Tankarna dansar mellan minne och form, hisnar, bildar ett pärlband av insikter, ett nuflöde. Eller som i Lilla regnet, skulpturen som spelar med våra föreställningar om tyngdlagen. Det strilande regnet formar sig till en svagt buktande pelare som bär upp den lilla moderformen, bär upp själva orsaken till regnets existens: molnet. En betydelseförskjutning har skett, orsak och verkan har bytt plats, dropparna bär sin moder.

Ett konstverk bör ha evigheten inkapslad, vara mentalt förberett om man så vill. Det bör vara en del av sin tid och samtidigt bortanför den. Det är Langes skulpturer. De är omedelbara, känslodrabbande,men också krävande, ärlighetspockande. Sinnena bjuds på fest och blicken på njutningsfulla ögonvandringar.

Men tankarna svävar inte bort, de är där mitt i formen, taktilt registrerande. Den bländande vitheten i gipsen, ytans lenhet,granitens strävhet, glasets klang, formernas förskjutningar, den lätta tyngden. Synteser, beslutsamhetsformer – alla bärs de av observationen och av det upplevda. Där finns en självklarhet, en tvingande nödvändighet. Och en humor. Ja, ibland en nästan slapstickartad sådan, som i Rosa Pantern eller Gående hatt.Men det komiska är välavvägt, inåtblickande och ljudlöst. Även tystnaden har en färg.

Leif Mattsson
Konstnär, skribent och redaktör för nättidskriften Omkonst.